Att lära känna sitt vansinne för att kunna stoppa det

Daniel Lindblom

Att lära känna sitt vansinne för att kunna tillfriskna

Rubriken låter kanske våldsam och överdriven, men är den verkligen det? Ordet vansinne kan såklart bytas mot mer återhållsamma ord, men har det något syfte att använda snälla ord som substitut förutom att ge oss yterliggare en möjlighet att förminska och ignorera problemet? Själv har jag haft nöjet att leva med mitt vansinne under sisådär 30 års tid.

Efter mental kollaps och tid för eftertanke/reflektion blir det slutligen uppenbart att ett riktigt tillfrisknande kräver en livsstil som tillåter ökad medvetenhet på daglig basis. Man behöver känna vansinnets karaktär, acceptera dess existens och adaptera en livsstil där vansinnet bara blir en parantes samtidigt som tillvaron känns meningsfull. Detta är såklart inte något som uppnås bara genom att läsa en sida av visdomsord utan det krävs en hel del hårt arbete, vilket inte är så konstigt efter att ha levt många år i en mer eller mindre skruvad tillvaro.

Ökad Självmedvetenhet

Givetvis finns det flera bakomliggande orsaker till att människor adapterat en självdestruktiv livsstil. I SMART Recovery föreligger inga tvång eller pekpinnar utan det är helt valfritt hur mycket tid- och energi man vill lägga på att gräva i det förflutna (själv eller kanske tillsammans med en terapeut). Jag är själv intresserad av det mänskliga psyket så jag har inte kunnat låta bli att spendera rätt mycket tid med denna typ av funderingar, men i SMART Recovery fokuserar vi mestadels på nuet (och framtiden).

Det är inte strikt nödvändigt att förstå ursprunget till alla tankar och känslor för att kunna leva i ett tillfrisknande och uppnå en tillvaro som känns meningsfull. Det är dock ett faktum att inlärda tankemönster och tillhörande känslor existerar. Vi lär oss därför olika strategier för att hantera tankar, känslor och sug efter vår valda drog (eller beteende). Det är nyttigt att ha kännedom om en del fakta såsom att en människa har minst 60.000 tankar per dag och 95 % av tankarna vi tänkte igår tänkte vi också i förgår. För att göra det ännu värre är 70-80 % av tankarna negativa för de allra flesta människor (forskning ligger bakom siffrorna, inte jag). Detta innebär ett dagligt negativt ältande av sisådär 40.000 tankar, varav en stor majoritet inte har någon nämnvärd verklighetsförankring.

För individer som mig är det riktigt skönt att veta att det är normalt att älta 40.000 meningslösa tankar per dag. Detta gör det bra mycket enklare att hantera tankarna. En stor hjälp utöver denna kunskap är verktygen i SMART Recoverys självhjälpsbok, som vi också flitigt diskuterar på våra online möten.

Den ovillkorliga acceptansens filosofi

I vårt program introduceras vi till ett förhållningssätt som benämns ”Den ovillkorliga acceptansens filosofi”. Den består av 3 delar som utöver självacceptans, är acceptans av andra och acceptans av livet. Min personliga tolkning av förhållningssättet är att självacceptans är grundstenen och de andra två följer med (vilket såklart är mer eller mindre sant beroende på en mängd faktorer). Detta grundar jag på att jag ännu inte träffat på någon, som medvetet eller omedvetet har tyckt genuint illa om sig själv och samtidigt älskar både andra människor och livet självt. Omvänt så tenderar människor med god självkänsla och acceptans av jagets goda respektive dåliga egenskaper att ha lätt att skapa sig en fin tillvaro både med en positiv inställning till sig själva och till livet. Undantaget skulle vara människor med kraftig narcissistisk personlighetsstörning som mycket väl kan gilla sig själva, men inget annat.

Ovillkorlig självacceptans

När man reflekterar över sig själv kan man ofta se egenskaper på hela skalan från genuint dåliga till exceptionellt bra. När man betraktar andra människor ser man ofta egenskaperna (både bra och dåliga) som mer i mitten av skalan. Detta beror enligt mig på att många av oss jämför vår egen insida med andras utsida och att vi i själva verket inte alls skiljer oss särskilt mycket från andra individer. Med detta i betraktning (att vi liknar andra mer än vi tror) så kan vi få lättare att acceptera den vi egentligen är under alla skal av försvarsmekanismer och skydd mot omvärlden.

I mitt fall så har jag historiskt ofta hamnat i en livsstil som begränsar flera av mina bästa egenskaper och samtidigt tvingar fram de dåliga. Det är ju inte så värst begåvat, men jag lurade mig själv att det var mycket viktigare att framstå som lyckad genom att vara rik, vacker, självständig, smart mm än att må bra och därmed kunna använda mina allra bästa sidor (och samtidigt stoppa/reducera de dåliga). Att vara introvert och känslig medför unika möjligheter, men omvänt kan man lätt fördärvas i en felaktig miljö. Samhället förväntar att en högutbildad individ ska vilja placera sig i en viss typ av position för att få några extra kronor i egen ficka. Liknande krav kan komma från vänner och familj. Att ärligt utgå från sina egna förutsättningar (bland annat att känna sitt vansinne) och inte ge efter för påtryckningar varken från samhället, vänner eller familj (inkluderar att stoppa vansinnet) gör att tillvaron känns behaglig och meningsfull (vansinnet reduceras till en parantes och tillfrisknandet är en realitet).

En betraktelse av

Daniel Lindblom

Dela gärna